Topmenu Archive Links Calendar Faculty and staff Publications Research projects Sitemap Main page

Abstracts for Nordisk Kunsthistorikerkongres

15.-17. august 2003

Ridehuset, Aarhus Universitet

århus, Danmark

I-Z

Indahl, Trond

MOT - Mennesket Og Tingene
Ny fast utstilling ved Vestlandske Kunstindustrimuseum i Bergen 1996-98

Vestlandske Kunstindustrimuseum holder til i "Permanenten", et monumentalt kunstpalass fra 1890-årene. Etter en omfattende ombygging og opprusting skulle museet montere ny permanent utstilling av museets norske og europeiske samling. Et konkurranseprogram ble utformet, der museet bl.a. ytret ønsket om at utstillingen skulle bygges opp temamessig, ikke kronologisk. Arkitektkonkurransen ga oppdraget til firmaet Urban Rabbe med utkastet "KIM B - en frodig figur". Utstillingen ble åpnet i 1998.

Hovedidéen for utstillingen er en menneskelig figur som ligger gjennom salene og som forholder seg til vår verden av ting. "Rundt meg skapes en verden av kunstgjenstander som skal bæres av min kropp" (sitat konkurranseutkastet). Utstillingsformen innebærer en iscenesetting av gjenstandene der de fleste gjenstandene underlegges en scenografi, og selve utstillingsformen fremtrer som et kunstverk i seg selv. Monteringen legger også større vekt på gjenstandenes estetiske kvaliteter enn deres plass i en kunsthistorisk utvikling.

Førstekonservator. Vestlandske Kunstindustrimuseum, Norge.


Jensen, Niels Marup

Blikkets territorium
Kunstmuseet i den visuelle kultur og det visuelle kulturmuseum

I senmodernitetens visuelle kultur er kunstmuseet ikke længere et socialt rum, der skarpt adskiller sig fra populærkulturen. Med 'blockbuster' udstillinger stræber kunstmuseet efter at blive en del af 'massekommunikationen', og der sker en nedbrydning af polariteten mellem elitekultur og hverdagskultur. Museet fokuserer nu på oplevelse, refleksion og viden mere end på tilegnelse af kulturel tradition. Selve ideen om en essentiel betragter må opgives til fordel for en opfattelse af et spekter af heterogene bliktyper. Museet er dermed blevet et centralt rum for udviklingen af en særlig type refleksioner, der berører både subjektivitet, krop, tænkning og imagination. Foredraget, der er inspireret af visuel kulturteori, performativ teori og ideen om 'post-museet', eksemplificerer med analyser af fotografiske udstillinger, der i denne periode får global udbredelse, fordi de vedkender sig samspillet med pop-kulturen.

Især giver de installatoriske udstillinger i museet mulighed for at iscenesætte multivektorale rum, der både fordrer kognitive og emotive reaktioner samt kræver, at observatøren fortolker og konstruerer subjektivt farvede narrativer.

Kunstmuseet er nu under udvikling til et særligt spatielt territorium, der muliggør synstyper, som er i dialog med hverdagskulturen. Måske er der tillige lagt kimen til et eksperimenterende visuelt kulturmuseum?

Cand.mag., mag.art. og ph.d. Afhandlingen: Billedernes Tid. Teorier og Billeder i den Visuelle Kultur (2001) - arbejder pt. som uv-adjunkt på Litteraturvidenskab, Moderne Kultur og Kulturformidling.


Jørgensen, Ulla Angkjær

Udstilling i dialog med kroppen

Oplægget vil forholde sig til debatten om beskuerens deltagelse og inspireret af Iris Rogoff se
udstillingsrummet og -situationen som et sted hvor beskuere mere eller mindre uforvarende tager del i debatten. Med udgangspunkt i Ann Hamiltons forvandling af den amerikanske pavillon på Venedig Biennalen i 1999 vil oplægget diskutere kroppens æstetiske anlæg for at producere modstand op imod kulturelle betydninger, således som Susan Buck-Morss hævder det muligt. Hamiltons forvandling af den amerikanske pavillon i Giardini i Venedig trak den sanselige krop i centrum på en måde som afviste alle gængse akademiske og derfor institutionelt magtfulde og dertil indrettede redskaber til at begribe den. Jeg vil derfor fokusere på forholdet mellem beskuerens krop som mulig modstand og eventuelt demokratisk materiale og udstillingsrummets og -arkitekturens organisering.


Kirvinen, Kati

The Fractured Narrative and the Screen Based Environments of the Multi Screen Video Installations

The exhibition environments created by multiple screen/channel video and film installations are developing a new kind of spatial cinema and spatial imaging that redefine the story space introduced to us by films and other single channel audiovisual media. In my Ph.D. work-in-progress, which offers the basis for this paper, I'm trying to explore different ways how the multiplicity of these installations and the simultaneously formatted screens affect our idea of the narrative and of screen time.

Screen based environments are coming more and more common in daily exhibition practice in contemporary art. The Documenta XI exhibition (2002) was an excellent example of this with its vide variety of complex video installation works by artists such as Shirin Neshat, Kutlug Ataman, Eija-Liisa Ahtila, Isaac Julien, Igor & Svetlana Kopystiansky, Fiona Tan, e.g.; in these works the medium explodes from a two dimensional media into a three dimensional environment that surrounds the viewer, placing him in a decisive position - the viewer becomes the true creator of the story when being forced to gather up one's own entity out of the fragments that one sees.

Spatial distribution of the images has to do with the number of projections or monitors, with their size and their placement in the space; in screen-based environments two or more images are constantly being put in tension, in dialogue with the other. The linearity of narration will be broken when several image sources are simultaneously presenting different moments and spaces. The images are often accompanied also by sound - music, voiceover or dialogue - adding one more level of meaning to the work. Multiple screens, when spatially distributed, push time based media into something much more than arranging time as we know it, both on and off the screen.

Art historian (MA) and co-ordinator for Finnish Fund for Art Exchange FRAME in Helsinki. The subject of my Ph.D. work-in-progress is "The Fractured Narrative of Video Installation and the Narrative Space" (working title).


Keynote speaker: Charlotte Klonk

Mounting Vision and Staging Subjects: Changing Displays of Art in German Museums 1900-1930.

The paper is part of my research which is concerned with the history of vision as it is manifested in the changing display of art in exhibitions and museums from the late eighteenth century to the present day. The working premise is that changing modes of display - even more than the art on exhibition - give insight into a history of subjectivity. My aim is to show that what determines these conceptions is not limited to art itself and its institutional context but is informed by prevailing scientific understandings of human vision and space, as well as by sales strategies in the market place. In this paper I will discuss these larger epistemological and cultural shifts by concentrating on a specific case study, circumscribed geographically and temporally.

I will first focus on the Nationalgalerie in Berlin between 1870 and 1914 and argue that the dramatic changes of display pioneered there point to the emergence of a new conception of subjectivity. This, in contrast to previous notions was predicated on a far more relative understanding of subjectivity, one that focused on interiority and intimacy of perception. Although generally sharing this new conception, groups with different political and social orientations engaged in dispute with one another, each drawing on contemporary psycho-physiological and psychological research to support their claim to influence display. In the second half of the paper I will discuss the process by which this notion of subjectivity came to be displaced in the 1920s in Germany by a de-interiorised, public and collective understanding of the spectator. The central development at stake here is the emergence of a conception of the art gallery as a neutral container made up of bare white walls and flexible functional space.

Presentation of Prof. Klonk

Charlotte Klonk is a Lecturer in the Department of History of Art at the University of Warwick. She is the author of Science and the Perception of Nature (1996) and has published articles on art and science in the eighteenth century. A book, co-authored with Michael Hatt, on the history and theory of art history is forthcoming with Manchester University Press in 2004. Her most recent research focuses on art displays, vision and subjectivity (an aspect of this research, appeared in an article on the National Gallery in London in the nineteenth century (Art Bulletin, 82, 2000). She held a Humboldt Fellowship at the Max Planck Institute for the History of Science, Berlin, in 2002.


Larsen, Ane Hejlskov

Cyberudstillinger - og digital udstillingsdramaturgi:

I de sidste 5 år er der sket en voldsom udvidelse af de museologiske aktiviter på nettet. De fleste fysiske museer fungerer nu også som on-line-museer med on-line-udstillinger, det vil sige udstillinger, der har fundet sted eller finder sted i den fysiske verden på museerne.

Samtidig er der opstået en ny type museale institutioner, der kun eksisterer i cyberspace, og som viser cyberudstillinger, der kun findes digitalt på www. Oplægget vil analysere en række aktuelle cyberudstillinger og undersøge, om der med det digitale medie kan spores nye måder at fortælle kunstens historie på, der erstatter tidligere tiders kronologi, stilhistorie og individhistorie.

Lektor, Institut for Kunsthistorie, Aarhus Universitet.


Lindgren, Liisa

Purnu: Aimo Tukiainens allkonstverk

Kulturklimatet i Finland på 1960-talet skapade en gynnsam grogrund för ett kulturarbete som sökte sig ut från högkulturens traditionella fästningar. Publikens fritid skulle fyllas med konstevenemang och museernas högkultur förvandlas till folkkultur. Skulptören Aimo Tukiainen inrättade sin sommarateljé i mellersta Finland till en utställningsmiljö. Purnu har sedan 1967 stått som modell för sommarutställningar i Finland och etablerat sin ställning i bildkonstlivet. "Minimuseet" i rian presenterar också ett tvärsnitt av Tukiainens egen produktion.

Purnus byggnadsprojekt uppvisar en medveten tids- och stilmässig mångfald i sina olika element. Det styrdes dock av en strävan efter helhet där folkkonsten bildar en imponerande bakgrund till den finländska modernismen. Konstnären, som hade övergått till det abstrakta formspråket, hade som mål att krossa uppfattningarna om den modernistiska konstens svårbegriplighet. Som projekt var Purnu lika "monumentalt" som Tukiainens många offentliga konstverk. Purnu blev ett slags allkonstverk, besläktat med konstnärernas ödemarksateljéhem från början av 1900-talet och med skulpturparkerna som hade blivit populära i Europa i mitten av seklet.

FD och är specialforskare på Centralarkivet för bildkonst vid Statens konstmuseum och docent i konsthistoria vid Helsingfors universitet. Lindgrens doktorsavhandling från 1996 behandlade 1940- och 1950-talens skulptur i Finland. Efter att 1997-2000 ha arbetat vid Helsingfors universitet som Finlands Akademis forskare publicerade jag 2000 en ingående monografi över den offentliga skulpturen i Finland från 1800-talet till 1960-tallet.


Løssing, Anne Sophie Warberg

Internettet som udstillingsramme

I de senere år er nettet i stigende grad blevet anvendt som medie for kunst og kunstformidling. Både veletablerede "off-line" institutioner og nye alternative "on-line" institutioner har fundet vej til nettet. I dette møde mellem et nyt medie og de forskellige aktører på kunstscenen foregår en gensidig prægning, der både er medkonstituerende for nye digitale æstetikker og transformerende i relation til eksisterende kunstinstitutioner. Kunsten tager nettet til sig samtidig med, at nettet griber ind i kunstens sfære og tilbyder et nyt rum for skabelsen, udstillingen og formidlingen af kunst.

Denne præsentation ser nærmere på nettet som udstillingsramme for kunsten. Med afsæt i Steve Dietz's, leder af New Media Initiatives på Walker Art Center, typologi over museale genrer på nettet rettes blikket mod kunstmuseernes selvrepræsentation på nettet. Præsentationens hovedfokus er således at undersøge, hvordan kunstmuseerne indretter sig på nettet, når de fysiske rammer ikke længere danner baggrund for kunsten.

Ph.d.-stipendiat ved Multimedie, IMV, Aarhus Universitet. Cand. Mag i Kunsthistorie og Multimedie med speciale i netkunst. Ph.d.-projektet med titlen "Kunstens mediering i netværkssamfundet - en kortlægning af digital udstillings- og formidlingspraksis" indgår i et større forskningsprojekt "Medier og demokrati i netværkssamfundet".


Messel, Nils

Emanuel Vigelands Museum

Et meget særegent enmanns-museum ble i mellomkrigstiden bygget i Oslo av Emanuel Vigeland (1875-1948). Inspirert - og provosert - av det monumentale atelier/fremtidige museum som Oslo kommune lot reise i begynnelsen av 1920-årene for hans eldre bror, billedhuggeren Gustav Vigeland, begynte Emanuel i 1926 oppføringen av et kirkelignende teglstensbygg i egen have på Slemdal, vest for byen. Planene for dette ateliermuseet endret seg opp gjennom mellomkrigstiden fra å være et relativt tradisjonelt enmannsmuseum med plass for skulpturer og staffelibilder i flere høyder til å bli et sensymbolistisk gesamtkunstverk, hvor sparsomt lys, voldsom akustikk og ett sammenhengende bilde i form av en freske på over 800 m2 dannet dramatisk ramme rundt kunstnerens jordiske levninger.

Mens Gustav Vigeland formet sin vitale livsfrise i stein og bronse i Frognerparken, skapte Emanuel en slags erotisk helvetesvisjon bak tykke murer. Fresken beskriver Menneskets blinde driftsliv og slekters gang plassert mot universets mørke uendelighet. Referanser til eldre kristne forestillinger og til nyere darwinistiske ideer er umiddelbart tilstede, men trolig er selve det bærende element i fremstillingen kunstnerens egne forestilling om sitt eget kunstnerkall og smertefulle skaperverk.

Førstekonservator ved Kobberstikk- og håndtegningsamlingen, Nasjonalgalleriet, Oslo. Magister i kunsthistorie fra UiO.


Mørstad, Erik

Edvard Munchs utstillingsprosjekt: Fra "billedserie" til "Livsfrise"

Gjennom hele sitt yrkesaktive liv arbeidet Edvard Munch med det samme utstillingsprosjektet, et prosjekt som han i sammenheng med en utstilling i 1918 kalte "Livsfrisen". Det dreier seg om en serie malerier, med visse formale og tematiske likhetstrekk, som han etter hvert som årene gikk ønsket å stille ut i et permanent utstillingslokale, slik at det enkelte bilde og serien som helhet ble tatt hensyn til. I 1890-årene og frem til 1918, og senest høsten 2002, ble billedserien, som stadig ble omredigert, stilt ut i diverse byer i Skandinavia, Tyskland og Frankrike. I det planlagte innlegget tar jeg blant annet sikte på å redegjøre for den serielle strukturen og dens opprinnelse og utvikling. Mulige historiske paralleller vil bli trukket inn. Andre problemstillinger er relasjonen mellom enkeltverk og helhet og mellom billedserie og utstillingsarkitektur.

Førsteamanuensis, IAKK, Kunsthistorie, Universitetet i Oslo.


Nyberg , Camilla

Växelverkan i utställningskonceptet i konstmuseibyggnader uppkomna ur forna hem och senare tillkomna tillbyggnader

Villa Gyllenbergs konstmuseums utställningskoncept och två byggnadskroppar med den gamla och nya delen bildar en växelverkan som kompletterar och kontrasterar varandra och avspeglar sig i utställningsestetiken. Denna koppling mellan byggnaderna har såväl fördelar som nackdelen. Den gamla delen är idag autentisk och byggdes som ett privat hem, inte för den växande konstsamlingen vilket gör att upphängningsytorna är begränsade och ljuset är ett ständigt problem. Den scenografiska gestaltningen för konstsamlingen blir här hemmet eller inredningen som är typisk för sin tid. Den nya delen av museet igen är enkom byggt för att visa konstsamlingen och får fritt omhängas och disponeras över i motsats till den gamla delen. Den nya delen är utpräglat ett exempel på den typ av arkitektur som Alvar Aalto föredrog i museer med en öppen plan och nischer, ett utrymme som inte dirigerar besökarens färdväg utan istället ger en större frihet för besökare att röra sig fritt i utställningen. Här är tillgängligheten och ljusföringen ett nyckelkoncept vilket står i motsats till den gamla delen.


Pettersson, Susanna

Privata passioner och professionella drömmar: Att bygga upp en idealisk konstsamling i 1800-talets Finland

Föredraget handlar om Finska Konstföreningen, grundad 1846, och dess samlingar, och om de viktigaste händelserna i föreningens historia innan det blev Finlands nationalgalleri, bättre känt som Ateneum. Hittills har samlingens tidiga historia främst setts som en upptakt till konstmuseet, som senare bildades kring föreningens samling. Approachen har dessutom varit institutionsinriktad. De verkliga beslutsfattarna har ställts i skuggan. Jag bestrider den etablerade uppfattningen och hävdar att den kedja av händelser som ledde till att nationalgalleriet grundades var slumpmässig snarare än övervägd. Den var dessutom starkt influerad av vissa visionära individer, framför allt de två styrelseordförandena Fredrik Cygnaeus och Carl Gustaf Estlander. Cygnaeus var besatt av tanken att åstadkomma en samling som återspeglade nationella värden, medan hans efterträdare gick in för att grunda en institution, ett tempel för alla konstarterna. Jag hävdar att Cygnaeus och Estlander använde Finska Konstföreningen som ett institutionellt redskap, och att de styrde eller rentav dikterade berättelsen om konsten i Finland. De hade samma mål, men deras metoder skilde sig radikalt från varandra. Dessa två män lämnade ett outplånligt spår inte bara i Finska Konstföreningens samling utan också i berättelsen om den visuella konsten i 1800-talets Finland.


Räihä, Ilona

An Exhibition creating a Category. An Example: The Art of Assemblage 1961

An institution with enough power to influence can with an exhibition create intepretation that will be reinforced for instance by art historians, critics and other museums. Assemblage as a technique had existed decades before the 1961 exhibition but the Art of Assemblage named the technique for the first time. The curator William Seitz chose the name assemblage for a group of art works that he felt were too varied to fit into already existing categories, especially to that of collage.

The Art of Assemblage had the support of many exhibitions in creating the category, especially those in Paris in the early 1960s exhibiting everyday-life objects. William Seitz wanted to contextualize the new American art works by exhibiting them next to their European predecessors to create a unified history of the technique. The exhibition had also the support of changes in American art in the late 1950s and early 1960s and of a powerful institution, New York's Museum of Modern Art where the exhibition was held.


Mikkel Bolt Rasmussen

Udstillingen som konstrueret situation

Dette oplæg vil præsentere og analysere manifestationen “Destruktion af RSG-6”, som Situationistisk Internationale udførte i Galleri Exi i Odense i 1963. Manifestationen var ikke intenderet som en traditionel kunstudstilling af situationisterne, men som en konstrueret situation, dvs. en dialektisk ophævelse af kunst og politik i et øjeblik af revolutionær selvbevidsthed. Situationisterne bestræbte sig på at udfordre udstillingsformen gennem en række forskellige foranstaltninger, der alle skulle umuliggøre hvad de betragtede som kunstrummets passivering af beskueren. På et tidspunkt, hvor den kunstneriske produktion trak sig tilbage fra et eksplicit politisk engagement, gjorde situationisterne et forsøg på at fortsætte og forvandle den historiske avantgardes institutionskritiske projekt.


Rosenqvist, Johanna

Wiener Werkstätte-avdelningen på MAK och Allkonstverkets anda

En dag i maj förra året var jag på Österreichisches Museum für angewandte Kunst (MAK) i Wien. Jag var speciellt intresserad av att studera vilket utrymme Wiener Werkstätte ges i den permanenta utställningen. Wiener Werkstätte hyllade ett Gesamtkunstwerk-ideal som genomsyrade deras estetiska tanke och praktik. Men hur presenteras egentligen Wiener Werkstätte på MAK?

MAK har förvisso tagit fasta på den utställningsestetik som Wiener Werkstätte utarbetade: Lika musealt strama montrar används nu som då. På så sätt kan alla de olika verkstädernas uttryck samlas inom stränga och enhetliga ramar. Men den gamla utställningsestetiken genomsyrar inte allt. Så finns t ex inte längre några tapeter eller tyger med i gestaltningen av Wiener Werkstättes Schauräume. Av all textil som skapats inom ramen för verksamheten visas nu bara ett antal skisser.

Textilen finns istället i så kallade studierum i källarregionerna, långt ifrån den upphöjda fria konstens sfär.

Vilka blir konsekvenserna av detta för bilden av Wiener Werkstätte?

Fil. mag., f. 1971, doktorand i konstvetenskap vid Institutionen för konst- och musikvetenskap, Universitetet i Lund.


Schmedeling, Olga

MONUMENT OG MODERNITET. Offentlig kunst og funksjonsendring

Mens ´offentlig kunst´ i dag som oftest refererer til et relativt nytt og sektorpreget etterkrigsfenomen, nemlig statlige og kommunale fonds for oppdragskunst, så søker jeg å påvise at ´offentlig kunst´ i et lengre historisk perspektiv eksisterer i spenningsfeltet mellolm `monument´og ´kunst ´og er uløselig forbundet med modernitetens fremvekst fra slutten av 1700-tallet.

Forholdet mellom "monument" og "kunst" er motsetningsfylt og mangetydig. Et monument er ikke nødvendigvis kunst, mens kunst til tider har vært helt uforenlig med en monumental funksjon. Kunst i offentlige rom befinner seg i et tvetydig mellomrom mellom funksjonalitet (bla. som "utsmykking") og en verdi som kunst. I prinsippet dreier det seg om et kompromiss mellom museets rom der kunsten er autonom og funksjonsfri og et offentlig rom der kunst blir tillagt ulike funksjoner. Denne distinksjonen er spesifikt moderne.

Museet som institusjon, etableringen av historiske museer med nasjonalt organisert fortidsvern så vel som kunstmuseer, samt estetikk som filosofisk disiplin og dermed forestillingen om estetisk autonomi sammenfaller med fremveksten av det moderne samfunn.

I det moderne øker forskjellene mellom ´monument´og ´kunst`. Mens tegnet ´monument´ refererte til tradisjon og konvensjon med utspring i en representativ offentlighet, kom ´kunst´ til å referere til nyhet og originalitet i en borgerlig offentlighet, der det etterhvert dannet seg en egen del-offentlighet, en kunst- offentlighet omkring museet som institusjon som markerte den institusjonelle grensen mellom elitekunst og populærkultur. I mitt paper drøfter jeg det historisk foranderlige forholdet mellom hhv. ´kunst´og ´monument´som tegn og fenomen via følgende fire paradigmer 1) figurativt/individuelt paradigme på 1800-tallet etter feudale oppdragsgivere som kirke og adel, 2) et figurativt/kollektivt paradigme dominert av politisk autoritære regimer som nasisme og kommunisme, men også av sosialdemokratisk nasjonsbygging etter 1945, 3) dernest et nonfigurativt/individuelt paradigme inntil 1970-80-tallet da 4) samtidskunst skulle overta hegemoniet. Dette paradigmet skulle seg klart ut fra de tre foregående fordi ikke bare begrenser seg til visuelle foreteelser, men tar hele sanseregisteret i bruk med et mangfold av medier og genre som utforsker ulike måter å forholde seg til fortidens levninger og tegn i de offentlige rom.

Mag.art. i kunsthistorie i 1980, Universitetet i Oslo, stipendiat Norges Forskningsråd/Universitetet i Oslo, IAKK, Institutt for arkeologi, kunsthistorie og konservering, Universitetet i Oslo. Arbeidsfelt: kunsthistorie internajsonal/norsk 1800-1900-.tall.


Sjögren, Kicki

Det gränslösa museet - en kritisk analys av samtidskonstens position i MAK:s samlingar

MAK (Museum für Angewandte Kunst) i Wien är på många sätt ett oerhört spännande och intressant museum! Det profilerar sig som "gränslöst" och en av de klassiska gränser som museiledningen har för avsikt att överskrida är den mellan konsthantverk/design respektive samtidskonst. Man har låtit inrätta en särskild avdelning för samtidskonst samt låtit konstnärer formge utställningar med mer historiskt material.

Min analys tar en utgångspunkt i en retorisk och dekonstruktiv läsning av aktuella katalogtexter samt behandlar vilka konstnärliga praktiker och narrativa grepp som manifesteras i utställningsrummen. I detta sammanhang aktualiseras generellt konstnärens relation till den museala kontexten och mer specifikt företeelsen "konstnärliga interventioner" mot en bakgrund i 1960- och 1970-talens konceptuella konst (M. Broodthaers, H. Haacke).

Bland de konstnärer som har varit verksamma i MAK:s samlingar kommer jag främst att diskutera Jenny Holzer och hennes användning av verbala element samt den representationsproblematik som aktualiseras i Barbara Blooms installation.

Men är det ett så gränslöst museum som besökaren faktiskt möter?

Doktorand i konstvetenskap vid Lunds universitet. Mitt avhandlingsprojekt har titeln "Visuell och verbal interaktion" och behandlar relationen mellan bild och text i internationell samtidskonst. Medverkat i antologierna Samtida perspektiv/Perspektiv på samtiden, Om konstkritik (red. J. G. Sjölin) samt Intermedialitet (red. H. Lund).


Keynote speaker: Mary Anne Staniszewski (click her for CV)


Exhibitions as Mirror: Art and Everyday Life

My presentation will survey a diverse array of inter-related topics dealing with contemporary exhibitions, museums, art spaces, and everyday life. The discussion will integrate a historical perspective as well. Some of the varied issues that will be addressed include: globalization, so-called "new media," new technologies, installation conventions, the exhibition as "essay," mono-culture, corporations, modernity, so-called "post-modernity," museum architecture, the "gendered" museum, the networked society, cultural "inversions," dissolved boundaries, multi-bred states, art and everyday life, exhibitions and everyday life. The lecture is intended to reference, and to raise questions about, some of the most recent exhibition and cultural events/situations/challenges of the past several years.


Sørensen, Søren S.

Arkitektstudenters møte med problematikken rundt utforming av bygg og rom for presentasjon av kunst.

Bygg for kunstpresentasjon avspeiler ofte samtidens rådende kunstsyn samt den prosjekterende arkitekts kunnskap, erfaringer, antagelser og hensyn til program og økonomi. I prosessen er arkitekten ikke alene, men utvikler prosjektet i nært samarbeid med oppdragsgiver.

For at dialogen mellom disse skal bli fruktbar er det viktig at arkitekten evner å sette seg inn problemstillingene og har en dyp forståelse av hva kunstpresentasjon innebærer.

Dette paper vil vise et eksempel på hvordan undervisningen ved arkitekthøyskolen i oslo legges opp ved prosjektering av et bygg for presentasjon av samtidskunst.

Utgangspunktet var en arkitektkonkurranse. Tre skulle være det hovedsakelige byggematerialet og tomten var valgfri, men måtte ligge ved vann.

Det ble holdt forelesninger som tok for seg den arkitektoniske oppgaven, kunstbegrepet og utfordringer ved presentasjon av kunst og de muligheter digitale verktøy gir for prosessen. I tillegg hadde man en praktisk tilnærming med en workshop og en ekskursjon til den aktuelle tomten.

Paperet vil legge frem hvilke fokus, tema og diskusjoner som inngår i prosessen.

Fagområdebestyrer ved Informasjonsteknologi, AHO. Arkitekt med erfaring fra arkitektpraksis, galleridrift og undervisning. Doktorgradskandidat ved AHO.


Tanderup, Sisse

Erindringsrum

Et centralt anliggende hos den italienske arkitekt og arkitekturteoretiker Aldo Rossi (1931-1997) er forholdet imellem arkitektur og erindring, hvilket må gøre museumsbygningen som erindringsbeholder interessant. Mit paper vil demonstrere, hvorledes Rossi artikulerer dette forhold i sin udstillingsæstetiske gestaltning af Bonnefantenmuseet i Maastricht (1990-1994). Jeg vil med udgangspunkt i museet komme ind på, hvordan det bliver til i spændingsfeltet imellem den individuelle og den kollektive erindring.

I forbindelse med min undersøgelse af museet drager jeg en linje imellem samleren hos Walter Benjamin og samleren hos Aldo Rossi ud fra den antagelse, at en samler ser det som sit mål at holde objekterne i live. Samleren bebor og genanvender modernitetens ruiner. Han graver de lag frem, som viser os noget om vores verden. Han viser os, hvad vi har glemt. Aldo Rossi har lighedstræk med samleren, idet han ser det som sit mål at genskabe det, som er glemt, når han opfører museet i Maastricht.

Selvpræsentation

Cand. mag. i kunsthistorie og historie ved Aarhus Universitet i 2002. Speciale om Aldo Rossi. Studierejser til Berlin, Paris og Maastricht. Et halvt års studieophold på Det Danske Akademi i Rom. Undervisning på tværfag og forelæsninger på Aarhus Universitet.


Törmä, Minna

Ancient objects in a modern setting: The Didrichsen Art Museum

The Danish-born Gunnar Didrichsen (1903-1992), a wealthy industrialist, and his wife Marie-Louise Didrichsen collected both Finnish and international 20th-century art, pre-Columbian and Chinese art. Their collections were open to the public already during their lifetime in an annex adjoining their home, Villa Didrichsen (in Espoo, built 1958-1959), both designed by modernist architect Viljo Revell (1910-1965).

This paper considers the presentation of non-western objects in a modernist setting, focusing on the display of Chinese objects in the Didrichsen Art Museum. The Didrichsens acquired Chinese bronzes, jade, and statuettes with the help of specialists, though they mentioned, that in the end it was the appeal of beauty in the object which was decisive when making an acquisition. For the Chinese themselves bronzes and jades are the epitome of their ancient culture and the most ancient specimens in the Didrichsen collection date to the latter half of the Shang dynasty (c. 1300-1028 BCE).

This idea that there are, in art, universal qualities which transcend the limits of time and geography is peculiar to modernist aesthetics.

This rhetoric on beauty helps to obscure the boundaries between different cultures and makes the presentation of this kind of combination seem unproblematic. Outdoors one more dimension is added to this, namely that of natural beaury. Art and architecture meet with the surrounding nature, the "garden" completes the experience: instead of flowers the visitor may delight in viewing sculptures such as Henry Moore's "Reclining Figure on Pedestal" (1960).


Tuuli, Leila

Den privata sfärens omformning vid övergången till ett offentligt museum

Med bland annat Olavi Turtiainens konstsamling i Joensuu konstmuseum (Finland) som exempel vill jag diskutera några av de förändringar som sker i samband med att en privat konstsamling övergår till att vara ett offentligt museum, antingen i sin ursprungliga miljö eller flyttad till en ny interiör.

Problematikens kärna ligger i det spänningsfält som skapas mellan strävandena till autenticitet, t ex föresatsen att presentera hemmet "just sådant som det var under ägarens livstid" kontra de yttre ramar som bestäms av den institutionaliserade museivärlden jämte publikens förväntningar.

En del av genomgången består av rent upphängningsestetiska aspekter. Hur mycket placeringen av konstverk, grupperingar, färgsättning och utrymmet konstverken är utställda i påverkar det helhetsintryck åskådaren får. Dessutom tar jag upp andra, till synes självklara, omändringar som inför öppnandet för publiken brukar göras i ett "musealiserat" hem.

Med hjälp av detta vill jag lyfta fram förändringar som för besökaren ofta ter sig osynliga, men som lätt inverkar på helhetsupplevelsen.

Doktorand i konstvetenskap sedan 1.1.2003 på institutionen för språk och kultur vid åbo Akademi. Jämsides med studier har jag sedan 1997 arbetat med undervisning på universitet, med olika utställningsprojekt och på museer.


Zahle, Jan

Et meta museum som Gesamtkunstwerk. Den Kgl. Afstøbningssamlings opstilling i Vestindisk Pakhus i København

I 1984 blev Den Kgl. Afstøbningssamling (Statens Museum for Kunst) flyttet til de tre nederste etager i C.F. Harsdorffs "Vestindisk Pakhus" fra 1781. Pakhuset er velbevaret med to store rum på hver etage, henholdsvis forhus og baghus, og adskilt af en bærende væg med gennemgange

I forbindelse med indflytningen blev der foretaget enkelte bygningsændringer: fire gulv gennemskæringer til store statuer og enkelte skillevægge til værksted og kontor. Etagerne blev ligeledes forbundet ved en spindeltrappe.

Restaurering af de godt 2200 værker blev påbegyndt og i 1987 indledtes nyopstillingen på de ca. 2000 m2, der var til rådighed. I 1994 blev der i forbindelse hermed foretaget en række mindre bygningsændringer. I 1995 åbnede samlingen for publikum.

Udstillingen er opstillet i 11 sektioner, hvor værkernes oprindelige eller sekundære kontekst er hovedkriteriet.

Det antikke hovedspor i den europæiske kunst Den europæiske kunst og dens forudsætninger i Den nære Orient i kronologisk rækkefølge
Den nære Orient og græsk bronzealder
Den græske helligdom som museum To græske templer fra 5. årh. f.Kr.
Fyrster i Lilleasien 4.-2. årh. f.Kr.
Den romerske villa som museum Romersk statskunst
Middelalderens katedraler
Det italienske galleri Genopdagelsen af antik skulptur i renæssancen
Michelangelo
Renæssancen i Italien og Frankrig
Sektionerne kan opleves i kronologisk rækkefølge, men er af tekniske grunde (loftshøjder) ikke opstillet efter hinanden. I de tre "museumssektioner" er endvidere stilarter og perioder blandet sammen, som det var i virkeligheden før kunstvidenskaben tog fat.

Udstillingen er nutidig, fordi udviklingstanken, som var ledetråden tidligere, er erstattet af kontekster og betoningen af et europæisk hovedspor illustreret bl.a. gennem fyrsters og kunstneres genbrug af stilarter og motiver og værker. Herved inviteres publikum til refleksion over skiftende tiders brug af skulptur og deraf følgende skiftende opstillings- og udstillingsmåder.

Udstillingen er tæt (for tæt) og den uprætentiøse gips, husets kraftige mure og stolpernes og gulvenes træ passer i sjælden grad sammen, er kongeniale.

I 2001 var der 12.200 besøgene. Det er håbet at få flere etager til udstilling, bl.a. en ny diakronisk sektion "Den europæiske gravgade". I april 2002 blev personalet dog afskediget og åbningstiden reduceret til 5 timer om måneden.

Magister i klassisk arkæologi 1970, dr.phil. 1983. Udgravninger og surveys i det vestlige Tyrkiet 1970-76. Ansættelser ved Københavns Universitet, Odense Universitet og ved Nationalmuseets Møntsamling (1983-1992, deltid). Fra 1987 museumsinspektør ved Den Kgl. Afstøbningssamling og ansvarlig for dens opstilling. Se www.gipsen.dk for oplysninger om samlingen og bibliografi.


Zetterlund, Christina

Designmuseum som konstmuseum eller etnografisk museum

Designmuseernas har, historisk sett, placerat sin identitet bredvid konstmuseernas vilket har inneburit ett samlande på liknande villkor som konstmuseerna. Det är de stora mästarnas högkvalitativa verk som samlats in. Sedan design- eller konsthantverksmuseerna kom till i Sverige i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet har dock mycket förändrats.

Masskonsumtionen och med den industridesignen har introducerats. Designbegreppet har vidgats och har idag även fått immateriella dimensioner i och med designens symboliska funktion för såväl företagen som konsumenten/brukaren. Objekten berättar idag om långt mycket mer än om material, upphovsman, teknik och formgivning utan också om värderingar, socialt bruk och livsvillkor vilket närmar sig etnografin. Hur bör denna förändring gestaltas på designmuseet?

Frågorna är just nu aktuella i mitt arbete med att bygga Röhsska museets nya basutställning med design- och konsthantverk från 1851-2000. Perioden är den tid då Sverige går över från agrarsamhälle till industrisamhälle och vidare till ett informations- eller senindustrielltsamhälle, en tid då de ovan nämda förändringarna tar plats.

Jag är verksam som intendent vid Röhsska museet och disputerade vid Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, den 31 januari på avhandlingen Design i informationsåldern Om strategisk design, historia och praktik.


Go to...Abstracts A-H

Go to...Tilbage til programmet



Updated 20 November 2003 by smc. Please mail comments to the webmaster at Centre for Cultural Research.